agullan

Jag känner mig själv så pass bra så jag vet vad det grundar sig på, jag har varit med förr och det kommer alltid en större svacka varje år.. tror den är här. massa små saker som man "tänker" på och så kommer den där stora saken som får allt smått att beröra en lite mer än det borde. Och eftersom jag vet varför jag känner som jag gör men inte vill så vill jag heller inte prata om det med mina närmaste då jag inte vill ha stämpeln "känslomässigt vrak"... det går över... men jag vet inte när.

Stora saken som tynger mig är att nån som står mig väldigt nära vill göra något som skrämmer mig mer än något annat. Själva grejen skrämmer mig inte men konsekvenserna som det kan tillföra gör att väldigt många tankar far genom huvudet. Tanken att jag har något nu som är en så enormt stor del av mitt liv inte skulle finnas där nästa dag... visst det kan hända vem som helst och när som helst... men att vilja öka risken för det förstår jag inte.. och att jag inte kan inverka, varje dag skulle vara en plåga... tankarna skulle äta upp mig från insidan..bara gå där hemma och ha en sten i hjärtat... jag har aldrig varit i den situationen och aldrig behövt tänka så här.. men nu när jag känner att mitt liv är som jag alltid velat att det ska vara då finns en risk, även om en liten. Det går över mitt förstånd.. ingen koppling, minimal chans för att det ska lösas.. är det värt att dö för? Och jag vill heller inte diskutera saken, tar avstånd helt.. kanske inte heller rättvist... JAG VET INTE!!! Helt Lost!   Vet bara att om något skulle hända vet jag inte om mitt liv någonsin skulle bli drägligt igen!

Och på grund av det som jag försöker förtränga så blir mindre saker stora saker... måste försöka ransaka mig själv och tänka om.. lättare sagt än gjort... det är en känslomässig bergochdalbana.. jag är nog ingen rolig åkattraktion att leva med jusst nu :P...

Dags att rensa huvudet med en löptur..