Deja vu ???
Rensade lite saker i mitt "allt i allo" skåp och hittade mina gamla dagböcker(kollegieblock).. använde dom som ett sätt att avreagera mig i tidigare år.. Började läsa, sen kan man inte sluta eftersom minnena kommer ikapp en och man sitter och skrattar och funderar hur puckad man egentligen varit ..
Kom underfund med att det är inte många jag umgås med idag som var med under den tiden, dom vilda åren så att säga :P Dom senaste åren har ju konceptet "Anna & Fille" varit på tapeten.. men det fanns en tid innan (framförallt).. och efter då en annan person satte djupa spår i själen( för att vara djup)..
Vi träffades 1996 på en gemensam resa, satt uppe en natt och snackade och sen var jag såld. Dom kommande åren blev en riktig bergochdalbana.. Det va Nej, Kanske och aldrig igen o.s.v.. fick det sagt rakt i ansiktet en gång "Anna, inte en chans på miljonen att det blir du och jag".. dom orden gjorde att jag la ner, mer krävdes inte... det höll kanske i en månad, sen kom ett samtal från en viss person som ryckt in i lumpen.. kallprat till att börja med.. sen.. "Anna, vi kanske ska försöka ändå, vi passar ju ihop" (Jag är nu 18 år typ)... Vi försökte, distans är ju inte det ultimata.. och det slutade som väntat i bråk och tårar. Jag blev tillsammans med han bästa kompis ..bara för att :P (moget).. men det höll kanske i 3 veckor då vi insåg att vi inte tyckte om varandra på det sättet.. (oväntat). Sen fortsatte den onda cirkeln ett tag till...blev sams>ute ihop>bråk>tystnad o.s.v . Sept 1998 drog jag till USA...allt frid & fröjd.. hade väl lite sporadisk kontakt via mail.. sen våren 1999 damp det ner ett mail.. lite allmänt i början..bla bla.. Sen..
"Jag har börjat tänka lite mer på livet(skrattar åt mig själv: -Vilket liv?)och på en del annat som jag saknar i min tillvaro. Jag ska erkänna att jag saknar dig mer än du tror(och har nog gjort det en tid)och tycker om dig mer nu än vad jag visade förrut (Anna tänker: - Nu yrar xxxxx som han brukar göra, och menar inte ett dugg vad han säger!!!). Nu börjar solen går upp. Det vore kul om du ringde en kort stund!!!!!!!!(VÄLDIGT KORT)... för att det är så dyrt att ringa. Jag vet nog inte hur jag ska börja när du kommer hem. Kommer nog inte kasta mig i dina armar(men det känns ungefär så nu). (Jag saknar tjatet när vi var ute)."
Min första tanke va.. "inte igen, gör inte så här emot mig".. men vi hade i stort sett ett förhållande i 5 månader via mail och telefon.. sen när jag kom hem, så vart det lustig, han skulle flytta från stan och vi började tjafsa igen.. så det va tyst ett tag, tills jag en dag bokade en tågbiljett och ringde sen och sa när och hur jag skulle komma och avslutade med " Jag hoppas du möter mig" och det gjorde han.. jag skulle sova på soffan var det bestämt men så blev det ju inte, vi delade på en hård 80 cn säng i 4 lr 5 nätter.. det va TRÅNGT!!!.. hade det riktigt bra ihop, men när vi kramades på perrongen sista dagen så gjorde vi det med delade känslor, jag hade gett upp, kände att jag inte orkade mer och han det motsatta, han ville försöka..igen.. distans.. SUCK!!!
Efter det så var det lite uppochner..som innan.. när han var i stan träffades vi, hade lite kontakt via mail oxå, men det rann ut isanden. Sen träffade jag ju Fille 2001 och vi va ju kära &galna så under dom åren hade vi istort set ingen kontakt.
Sen när jag vart singel började vi ses som kompisar, kolla på film o.s.v.. men jag kände att det fanns mer från hans sida och jag tyckte det var lite jobbigt.. men jag funderade även på om jag skulle ge det en chans eftersom jag visste att känslorna funnits där en gång i tiden. Men jag lät det vara så länge, eftersom jag inte var säker på vad jag kände.. Men för ca 3 år sen så var vi ute(en fredag) och jag var nog i en av mina svarta perioder.. men jag skickade ett mess och frågade om jag fick komma dit och bara vara.. och det fick jag självklart.. vi sov ihop, jag fick frukost på sängen.. han skulle iväg och spela match, jag gick hem... Sen på lördagkvällen så var vi båda ute, vi messade, jag var fortf inte säker på vad jag ville..lite vilsen.. sen söp jag bort min mobil... spärrade sim-kortet.. men när jag fick mitt nya kort så var det sms på det från honom som kommit efter att jag spärrat det och det nya trätt i kraft.. där han undrade vart jag var och om vi skulle ses.. jag hade ju då inte hört av mig på natten lr dagarna efter.. och har sen i efterhand fått reda på att den kvällen träffade han sin nuvarande sambo,som han har barn med... undrar ibland vad som hänt om jag haft mobilen.. ångrar inget.. men då 2006, gick 10 års historia i graven..Vi har sagt i efterhand att skulle det blivit ngt så skulle vi tagit chansen när vi hade den, men ist gick vi om varandra & tog död på det som en gång fanns... en liten kärlekshistoria som jag inte kan bestämma om den slutade lyckligt lr olyckligt ?! You tell me!!... Träffade honom på Harrys förra sommaren, då han väldigt onykter börjar babbla om tiderna som var och att vi hade ngt speciellt..och sen visar ett kort på sin dotter.. kan med hela mitt hjärta iaf säga att jag är glad för hans skull :)
Tänker nu om jag hittade mina block av en slump lr om det är en väckarklocka... fundera två ggr innan jag ger mig in på samma väg igen, för som det är nu, så ser jag vissa likheter ibland och det skrämmer skiten ur mig, för även om jag fått några år på nacken så blir man inte alltid klokare....
Där har ni en del av mitt liv... kommer på mig själv ibland med att fundera över mitt liv och jag kommer alltid fram till att jag har så här långt,haft ett väldigt bra liv.. inga större saker att klaga på.. jag har levt, haft kul.. no regrets... :) tycker jag är ett bra facit...
Kom underfund med att det är inte många jag umgås med idag som var med under den tiden, dom vilda åren så att säga :P Dom senaste åren har ju konceptet "Anna & Fille" varit på tapeten.. men det fanns en tid innan (framförallt).. och efter då en annan person satte djupa spår i själen( för att vara djup)..
Vi träffades 1996 på en gemensam resa, satt uppe en natt och snackade och sen var jag såld. Dom kommande åren blev en riktig bergochdalbana.. Det va Nej, Kanske och aldrig igen o.s.v.. fick det sagt rakt i ansiktet en gång "Anna, inte en chans på miljonen att det blir du och jag".. dom orden gjorde att jag la ner, mer krävdes inte... det höll kanske i en månad, sen kom ett samtal från en viss person som ryckt in i lumpen.. kallprat till att börja med.. sen.. "Anna, vi kanske ska försöka ändå, vi passar ju ihop" (Jag är nu 18 år typ)... Vi försökte, distans är ju inte det ultimata.. och det slutade som väntat i bråk och tårar. Jag blev tillsammans med han bästa kompis ..bara för att :P (moget).. men det höll kanske i 3 veckor då vi insåg att vi inte tyckte om varandra på det sättet.. (oväntat). Sen fortsatte den onda cirkeln ett tag till...blev sams>ute ihop>bråk>tystnad o.s.v . Sept 1998 drog jag till USA...allt frid & fröjd.. hade väl lite sporadisk kontakt via mail.. sen våren 1999 damp det ner ett mail.. lite allmänt i början..bla bla.. Sen..
"Jag har börjat tänka lite mer på livet(skrattar åt mig själv: -Vilket liv?)och på en del annat som jag saknar i min tillvaro. Jag ska erkänna att jag saknar dig mer än du tror(och har nog gjort det en tid)och tycker om dig mer nu än vad jag visade förrut (Anna tänker: - Nu yrar xxxxx som han brukar göra, och menar inte ett dugg vad han säger!!!). Nu börjar solen går upp. Det vore kul om du ringde en kort stund!!!!!!!!(VÄLDIGT KORT)... för att det är så dyrt att ringa. Jag vet nog inte hur jag ska börja när du kommer hem. Kommer nog inte kasta mig i dina armar(men det känns ungefär så nu). (Jag saknar tjatet när vi var ute)."
Min första tanke va.. "inte igen, gör inte så här emot mig".. men vi hade i stort sett ett förhållande i 5 månader via mail och telefon.. sen när jag kom hem, så vart det lustig, han skulle flytta från stan och vi började tjafsa igen.. så det va tyst ett tag, tills jag en dag bokade en tågbiljett och ringde sen och sa när och hur jag skulle komma och avslutade med " Jag hoppas du möter mig" och det gjorde han.. jag skulle sova på soffan var det bestämt men så blev det ju inte, vi delade på en hård 80 cn säng i 4 lr 5 nätter.. det va TRÅNGT!!!.. hade det riktigt bra ihop, men när vi kramades på perrongen sista dagen så gjorde vi det med delade känslor, jag hade gett upp, kände att jag inte orkade mer och han det motsatta, han ville försöka..igen.. distans.. SUCK!!!
Efter det så var det lite uppochner..som innan.. när han var i stan träffades vi, hade lite kontakt via mail oxå, men det rann ut isanden. Sen träffade jag ju Fille 2001 och vi va ju kära &galna så under dom åren hade vi istort set ingen kontakt.
Sen när jag vart singel började vi ses som kompisar, kolla på film o.s.v.. men jag kände att det fanns mer från hans sida och jag tyckte det var lite jobbigt.. men jag funderade även på om jag skulle ge det en chans eftersom jag visste att känslorna funnits där en gång i tiden. Men jag lät det vara så länge, eftersom jag inte var säker på vad jag kände.. Men för ca 3 år sen så var vi ute(en fredag) och jag var nog i en av mina svarta perioder.. men jag skickade ett mess och frågade om jag fick komma dit och bara vara.. och det fick jag självklart.. vi sov ihop, jag fick frukost på sängen.. han skulle iväg och spela match, jag gick hem... Sen på lördagkvällen så var vi båda ute, vi messade, jag var fortf inte säker på vad jag ville..lite vilsen.. sen söp jag bort min mobil... spärrade sim-kortet.. men när jag fick mitt nya kort så var det sms på det från honom som kommit efter att jag spärrat det och det nya trätt i kraft.. där han undrade vart jag var och om vi skulle ses.. jag hade ju då inte hört av mig på natten lr dagarna efter.. och har sen i efterhand fått reda på att den kvällen träffade han sin nuvarande sambo,som han har barn med... undrar ibland vad som hänt om jag haft mobilen.. ångrar inget.. men då 2006, gick 10 års historia i graven..Vi har sagt i efterhand att skulle det blivit ngt så skulle vi tagit chansen när vi hade den, men ist gick vi om varandra & tog död på det som en gång fanns... en liten kärlekshistoria som jag inte kan bestämma om den slutade lyckligt lr olyckligt ?! You tell me!!... Träffade honom på Harrys förra sommaren, då han väldigt onykter börjar babbla om tiderna som var och att vi hade ngt speciellt..och sen visar ett kort på sin dotter.. kan med hela mitt hjärta iaf säga att jag är glad för hans skull :)
Tänker nu om jag hittade mina block av en slump lr om det är en väckarklocka... fundera två ggr innan jag ger mig in på samma väg igen, för som det är nu, så ser jag vissa likheter ibland och det skrämmer skiten ur mig, för även om jag fått några år på nacken så blir man inte alltid klokare....
Där har ni en del av mitt liv... kommer på mig själv ibland med att fundera över mitt liv och jag kommer alltid fram till att jag har så här långt,haft ett väldigt bra liv.. inga större saker att klaga på.. jag har levt, haft kul.. no regrets... :) tycker jag är ett bra facit...
Kommentarer
Trackback
