Släppa taget...
Min relation till en person i mitt liv har genom åren upprört,missuppfattats och i viss mån varit helt oförstålig för folk i min omgivning. För våra närmaste vänner så är vi ett koncept, som ler & långhalm, Humle & Dumle.. lr som vi själva säger Pontus & Patrik :)
Vi har en histora och den har nästan 10 år på nacken, där vänskapshistorien är längre och starkare än kärlekshistorien var. Vi har diskuterat det åtaliga ggr, skulle vi kapat banden direkt? Många ggr har svaret varit ja, då vi ställt till problem för varandra men i slutändan så blir svaret för mig ändå nej. Tankarna hur mitt liv sett ut idag utan denna person hälsar på ibland i mitt huvud. Nu är jag en trygg& hel person som har hittat min plats, men så har det absolut inte alltid varit. Så hade jag inte haft den tryggheten jag fått varje gång jag försvunnit till den där dystra platsen så vet jag inte hur lr vart jag varit idag. Men det är kanske inte sånt man pratar om, så hur ska folk veta och förstå.
Ja, det är en kortare verision av bakgrunden. Men nu i dagarna har än en gång frågorna "när är det dags att släppa taget?" och "Måste man släppa taget?" kommit upp och nosat på dagens ljus. När?, har jag för tillfället inte en aning om, jag har aldrig haft en RIKTIG anledning att överväga det seriöst, men dagen kommer ju att komma.. Om jag/vi måste? där blir väl svaret oundvikligen ,Ja.. men då tillbaka till när... det kommer ju inte ske över en natt och det kommer ju inte försvinna helt.. men den där nära kontakten, den vardagliga kontakten kommer suksesivt försvinna den dagen nån av oss hittar nån som vi känner oss säkra på och känner att vi kan dela med oss av samma saker som vi gör med varandra... men så länge ingen ger mig en trovärdig och säker anledning, lr åtminstone en chans, en öppning för att försöka så kommer jag fortsätta ha en bra kompis i min närhet, sen kanske med mer hänsyn till vem man har i sin omgivning... hur som helst så är det lite tunga tankar nu, men det ordnar sig tillslut.. det gör det alltid.. :)
Vi har en histora och den har nästan 10 år på nacken, där vänskapshistorien är längre och starkare än kärlekshistorien var. Vi har diskuterat det åtaliga ggr, skulle vi kapat banden direkt? Många ggr har svaret varit ja, då vi ställt till problem för varandra men i slutändan så blir svaret för mig ändå nej. Tankarna hur mitt liv sett ut idag utan denna person hälsar på ibland i mitt huvud. Nu är jag en trygg& hel person som har hittat min plats, men så har det absolut inte alltid varit. Så hade jag inte haft den tryggheten jag fått varje gång jag försvunnit till den där dystra platsen så vet jag inte hur lr vart jag varit idag. Men det är kanske inte sånt man pratar om, så hur ska folk veta och förstå.
Ja, det är en kortare verision av bakgrunden. Men nu i dagarna har än en gång frågorna "när är det dags att släppa taget?" och "Måste man släppa taget?" kommit upp och nosat på dagens ljus. När?, har jag för tillfället inte en aning om, jag har aldrig haft en RIKTIG anledning att överväga det seriöst, men dagen kommer ju att komma.. Om jag/vi måste? där blir väl svaret oundvikligen ,Ja.. men då tillbaka till när... det kommer ju inte ske över en natt och det kommer ju inte försvinna helt.. men den där nära kontakten, den vardagliga kontakten kommer suksesivt försvinna den dagen nån av oss hittar nån som vi känner oss säkra på och känner att vi kan dela med oss av samma saker som vi gör med varandra... men så länge ingen ger mig en trovärdig och säker anledning, lr åtminstone en chans, en öppning för att försöka så kommer jag fortsätta ha en bra kompis i min närhet, sen kanske med mer hänsyn till vem man har i sin omgivning... hur som helst så är det lite tunga tankar nu, men det ordnar sig tillslut.. det gör det alltid.. :)
Kommentarer
Trackback
